Få människor i världen har samma gedigna kunskaper om Turnereringarnas turnering som den skäggprydde mannen från Laholm.
Trots det kan ingen anklaga honom för att vara någon fackidiot som bara rabblar resultat och analyserar statistiska fakta.
Sedan mitten av 90-talet har jag personligen haft förmånen att bo på samma trivsamma pensionat ute i Wimbledon som Björn och fört oräkneliga kvällssamtal med honom om ämnen som ligger på ljusårs avstånd från tennisens interna branschsnack.
Ofta över en pint av favoritölet på stampuben Alexandra där Björn under åren lärt känna de lokala profilerna och originalen, deras rutiner och egenheter.
– Jag har försörjt den engelska bryggerinäringen i snart 45 år, skämtar Björn och tar en klunk av sin svalkande Light & Bitter.
Förr fick han ofta s-p-r-i-n-g-a till puben för att hinna beställa en öl innan gonggongen ljöd för kvällens sista beställning prick klockan elva.
Under många år slet han nämligen som en oxe som frilansjournalist; lämnade artiklar till en mängd tidningar, refererade i radio och tv och konsulterades stup i ett av informationstörstande kollegor.
På den gamla goda tiden hade Björn Hellberg samma roll som internetsajternas faktabaser har i dag. Så det har med andra ord blivit lite lugnare för oraklet i Wimbledons presscenter nuförtiden.
Björn kommer att göra allt för att hålla sin omtalade Wimbledon-svit vid liv så länge som möjligt.
– Det är inte omöjligt att man stapplar omkring här även om 15 år, skojar han.
43 mästerskap har det i alla fall snart blivit. Och inte en enda missad speldag.
2001 infann sig dock en viss panik, eftersom det klassiska Wimbledon-regnet tryckte bort herrfinalen mellan Ivanisevic och Rafter från den ordinarie finalsöndagen till den efterföljande måndagen.
Björns och mina flygbiljetter hem på måndagen var inte ombokningsbara, så vi hade inga möjligheter att se finalen på plats.
Björn kom då på den genialiska idén att tidigt på morgonen gå ned till anläggningen och sätta sin fot innanför grindarna. På så sätt var han ju ”på plats” även under den speldagen, som blev minst sagt klassisk med en final som sent ska glömmas.
Vi såg merparten av rafflet på en restaurang på Gatwicks flygplats. Mot slutet av matchen förde vi en intensiv kamp mot den bortflyende tiden. När Ivanisevic skulle ut och serva för matchen vid 8–7 i femte set, hade redan sista utropet för planet mot Göteborg ljudit i högtalarna.
”Vi missar både planet och upplösningen av tennisen”, konstaterade en halvt panikslagen Hellberg, med ena benet på språng mot gaten och med det andra kvar i restaurangen.
Nu slutade sagan lyckligt. Vi hann se hur den gråtfärdige kroaten fick vinna sin efterlängtade Wimbledon-titel och lyckades också krångla oss in på planet med destination Göteborg.
Om den profilstarke humanisten från Laholm skulle det gå att skriva en hel bok som säkert hade blivit både intressant och rolig.
Men vi skjuter det på framtiden, rekommenderar istället ett reportage om mr Hellberg i majnumret av Tennismagasinet 2008.
Och avslutar den här artikeln med några listor som Björn knåpat ihop om sin favoritturnering Wimbledon:
Tre skandaler/remarkabla händelser:
1) ”När Jeff Tarango 1995 under en match anklagade den franske domaren Bruno Rebeuh för att ta emot mutor.”
2) ”När en storbystad sydafrikanska spelade utan bh och ´bomberna´ ständigt ramlade ut.”
3) ”När en holländsk journalist bars ut från ett pressparty efter att ha petat i sig 29 drinkar. När han passerade 25-strecket klagade han över att drinkarna var för svaga.”
Tre bra pubar:
1) Alexandra
2) Dox & Fox (där Björn på ”The middle Sunday” 1979 förlovade sig med sin Inger).
3) Fox & Grapes
Tre bästa spelarna som ej vunnit Wimbledon:
1) Ken Rosewall
2) Ivan Lendl
3) Pancho Gonzalez
Tre stora dammatcher:
1) ”När Margaret Court 1970 finalslog Billie Jean King med 14–12, 11–9.”
2) ”När Steffi Graf vann finalen mot Gabriela Sabatini 1991 med 6–4, 3–6, 8–6.”
3) ”När Venus Williams finalslog Lindsay Davenport 2005 med 4–6, 7–6, 9–7.”
Tre kuriositeter:
1) ”När titelhållaren Manuel Santana slogs ut direkt 1967 av Charlie Pararell. Det var faktiskt den första matchen jag såg live på centercourten.”
2) ”När Stefan Edberg 1987 slog ut Stefan Eriksson med 6–0, 6–0, 6–0 på bana 3. 40 år tidigare vann en annan svensk, Torsten Johansson, två macher i rad med samma förnedrande siffror.”
3) ”Finalsöndagen 1991 då det först spelades damfinal mellan Steffi Graf och Gabriela Sabatini och sedan herrfinal mellan tyskarna Stich och Becker.”
Tre dramatiska herrmatcher:
1) Finalen mellan Borg och McEnroe 1980.
2) Förstarondsmatchen på 112 game mellan Pancho Gonzalez och Charlie Pasarell 1969.
3) Finalen mellan Stefan Edberg och Boris Becker 1990.
Tre bästa herrmatcherna sett till kvalité:
1) Finalen mellan Nadal och Federer 2008.
2) Kvartsfinalen mellan Newcombe och Emerson 1970. ”Det femte setet är det bästa set jag sett i Wimbledon.”
3) Semifinalen mellan Rafter och Agassi 2001.